~Tänker mycket ikväll~

Lyssnade på denna sången, som sjungs av Molly Sandén, igår tillsammans med en vän, får en att känna ro ända in i själen..

Det finns en sång som säger allt
som värmer när det blåser kallt
som lockar dej att gråta eller jubla
den har nånting som griper tag
och leder dig från natt till dag
och plötsligt vill du sjunga hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Den visar att vi hör ihop
som ett försiktigt glädjerop
förenar det oss i det bitterljuva
det liv vi måste klara av
och allt vi tog och allt vi gav
så vi kan våga ropa hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Det är en sång om enkelhet
det lilla som vi alla vet
den talar till det vackra och det fula
den badar oss i månens sken
så skälvande men ändå ren
ett sprucket men ett vackert hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Och alla drömmar vi har drömt
det vackra som vi nästan glömt
finns kvar och vi kan inte längre ljuga
du ropar och man hör din röst
du har ett ord som ger dig tröst
ett naket och ett enkelt hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah
Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah
Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Tänk att ens humör kan skifta så mellan dag till dag och även timma till timma..haft en mycket bra dag tillsammans med min älskling, Frida och Lynn..men nu när jag sitter här själv så kommer den där känslan som jag vill få bort, inte ens en varm filt kan ta bort rysningarna som går genom min kropp. Vad är det för tankar som egentligen går genom våra huvuden..tänker vi alltid det som vi tror? Eller kan man kamoflera sina innersta tankar och sanningar och ersätta dem med påhittade som man i den studen tycker passar bättre? Kommer ångesten efteråt? Vem är jag? Vart ska jag? Vad vill jag? Hur mår jag? Är man ärlig mot sig själv när man ställer dessa frågor till sig själv? Kan man lura sig själv och andra med felaktiga och påhittade känslor? Känner man sig som en bra människa om man gör det?

Att kunna vara ärlig och känna fullständig tillit inför en annan människa måste vara ett av det finaste som finns i denna värld..? Att älska eller inte älska, det är faktiskt frågan! Denna fråga handlar både om att älska sig själv och att älska andra, den frågan borde man i ärlighetens namn faktiskt ställa sig själv! Älskar man sig själv helt och hållet? Eller ska man försöka ändra en massa saker på/i sig själv och tro att man kommer älska sig mer sedan? Älskar man sin familj så mycket att man gör vad som heslt för dem och känna att man kan prata om allt och verkligen krama om dem och föra över värme och kärlek? Älskar man sina vänner så mycket att man stället upp i vått och torrt? Älskar man sig själv så mycket att man sätter stopp för saker som får en att må dåligt? Älskar man sig själv så mycket att man kan vara helt ärlig och säga vad som är bra eller dåligt för en?

Att vara eller icke vara, det är frågan? Kunna vara sig själv i alla tillfällen? Att inte spela teater och uppträda som olika personer beroende på vem träffar? Är man så stark att detta är något man klarar av? Klarar man att erkänna att man inte är perfekt? Klarar man att erkänna sina brister för sina när och kära? Klarar man att visar sina brister för världen? Kan man se över sig själv och vända allt emot så sig se man ser igenom själv och genomskådar det falska? Vågar man överhuvudtaget göra det? Är man rädd för att det man hittar inte alls är det som man vill och önskar? Klarar man av att ändra sig från en personlighet till den peron man i grund och botten verkligen är? Klarar man prata öppet om sig själv, vågar man öppna sin själ för en annan människa? Eller vill man hellre ta ett piller och rymma från sina problem? Tror man att de kommer försvinna över en natt? Tror man att man är den person som man önskar att vara om man somnar och vaknar upp dagen efter? går det att ändra sig över en natt? Är man så elak mot sig själv att man pinar sig med detta?

Hallelujah..inget ord som betyder något speciellt för mig - det erkänner jag, tycker bara det är vackert. Men innehållet och det djupa med ordet har jag inte vetat något om, slog upp det:
Det är ett hebreiskt uttryck som betyder "prisa Herren"

Jag tror inte det minsta på Gud, men jag tror att det finns något större än oss..vart kan jag inte säga men jag tror att det finns, ovan, under, mitt ibland oss - det spelar ingen roll. Jag tror att änglar finns, att de tar hand om oss, håller vår hand i svåra tider, skyddar oss mot onda saker, tröstar vid hemska händelser eller då man enbart är ledsen eller ensam. Att vissa speciella släktingar tar hand om en speciell person, jag tror att min farfar tar hand om mig, känner ibland att jag har honom med mig, en värme som för en stund tar bort det kalla svarta inom mig. som säger att allt kommer ordna sig och att jags ka gå mot ljuset, ljuset som är mitt liv efter detta svart kapitel i mitt liv, nästa kapitel (som jag tror kommer snart) kommer vara ljusare. Man säger alltid på nyår att "nästa år ska bli bättre än det som varit", men varför ska man kunna bestämma när den tiden kommer? Jag tror att den tiden bara kommer, kanske pga att något inträffar eller att man bara helt plötsligt får en upperbarelse och svar på hur man ska gå vidare och påbörja sitt "nya" liv.

Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man
vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill

Där går någon för att bara vara utan att förklara varför kärleken tar skada
när man älskar med varann på ett sätt som bara någon kan

Hur ska det gå? För mig? För dig? För er? För dem? För honom? För henne? För oss? För alla?
Varför är just jag jag? Varför är just du du? Tänk efter ibland, ibland måste man det..tänka igenom hur man beteer sig, hur man är, hur man uppfattas och hur man kan utvecklas som person..nu har jag tänkt klart för denna kväll..

~Långa nätter - lång natt~


/My/