Puh har inte mycket förstånd, men har ställer aldrig till någonting tråkigt. Han gör dumma saker, men det blir alltid bra till slut

Hur länge kan ett skov vara.. Det känns som att jag är på väg ut ur mitt senaste som har varat i i alla fall 2 år. Jag har samlat på mig så enormt mycket skit bakom mina glasögon att de skulle behöva vindrutetorkare.. Stressen minskar, det är helt otroligt, jag vågar knappt tro att det är sant.. Säkert p.g.a. sjukskrivningen men vågar inte tro o släppa helt att det kommer hålla. Tar dagarna som de kommer, följer min berg- och dalbana. Varenda chans jag får till att trycka av ännu en våg av oro, tar jag.. för att jag är rädd för att lyckas, rädd för att det ska bli bra, eller bättre.. Vet att kommer bli det, men just det att släppa taget om mig själv är svårt, låter säker superknasigt men det är så det är. Att jag har min otroliga pojkvän, underbara familj o fantastiska vänner gör att jag har huvudet över vattenytan
Förutom mörka minnen och suddig självkänsla har jag samlat på mig ett vapen som jag aldrig hade klarat mig utan, ett block och en penna.. Där har jag dokumenterat så många saker som jag känt och som hänt, beskrivit dem i detalj och sedan ropat på hjälp från mitt inre under tystnad.. Kan den hjälpen ha blivit besvarad?

Tar en stund att lyssna på mitt inre svar..

Och?

”Ingenting är egentligen över, men den som vågar tro, vågar lyckas..”

/My/